Mer om ostron

Utbredning

Av de ca 50 kända ostronarterna i världen har Crassostrea gigas (japanska ostron), Crassostrea virginica (Atlantostron, finns längs med USA:s ostkust) och Ostrea edulis (europeiska, platta, ostron) störst ekonomisk betydelse. Ostrea Edulis, det ostron Ostrea Sverige AB odlar, finns i Svarta havet, Medelhavet och utefter Atlantkusten från Spanien till Norge.
I höjd med Trondheim i Norge begränsas artens vidare utbredning norrut av låga vattentemperaturer.

Platta ostron blir könsmogna vid vattentemperaturer över cirka 11°C- Leken äger rum först när temperaturen överstiger ca 15°C. När vattentemperaturen understiger dessa värden får ostronet allt svårare att fortplanta sig.

Erfarna svenska ostronfiskare vittnar om att kalla somrar är ett återkommande fenomen och att lyckade fortplantningar i genomsnitt sker vart femte år. Dock har det senaste decenniets gynnsamma klimat stärkt de naturliga bestånden av ostron betydligt längs den svenska västkusten.

Förutom vattentemperatur begränsas utbredningen av ostron längs den svenska kusten av det bräckta vatten som rinner ut från Östersjön. I höjd med Nordre Älvs mynning minskar förekomsten av ostron. Enstaka har påträffats långt ned i Kattegatt. Ostronyngel klarar av perioder med en salthalt ned till ca 20 promille men trivs bäst vid en salthalt över 25 promille.

Ostronets biologi

I Sverige finns ostron från stranden till ca 20 m djup. Den föredrar sand- och klippbottnar men kan också återfinnas på andra typer av bottnar. Ostrea edulis finns i flera fysiologiska raser och en genetisk skillnad har visat sig finnas längst den europeiska kustlinjen. Raserna som tål de lägsta temperaturerna finns i Spanien där 12-13 °C räcker för fortplantning, medan försök på TMBL indikerar att 15°C krävs för fortplantning i svenska vatten. Ostron är fastsittande filtrerare som oselektivt filtrerar mikroskopiska organismer och organiska partiklar (storleksordningen 0.02 – 0.2 mm) ur omgivande vatten. Ett medelstort ostron (100 gram) filtrerar cirka 1 liter saltvatten per timme. Under filtreringen pumpas vatten in genom en inströmningsöppning och ut genom en utströmningsöppning. Ostron har cilier utefter gälarnas yta vilka skapar en cirkulation av vatten genom djuret. Vattnet passerar gälarna inne i ostronet, varpå den får syrgas. Gälarna har även funktionen av ett filter och de födopartiklar som fastnar här transporteras till munnen och vidare till magen.

Livscykel

Det platta ostronet är en sekventiell hermafrodit (tvåkönad). De leker som hane de tre första åren för att därefter växla mellan hona eller hane. Under goda år kan ett och samma ostron leka upprepade gånger. Leken går till som så att hanen släpper ut spermierna fritt i vattnet. Honan behåller äggen i mantelhålan och suger in spermierna med inandningsvattnet och befruktning sker i mantelhålan. Där utvecklas äggen till larver som honan håller i 10-14 dagar, varefter hon skjutsar ut larverna i fria vattnet. Larverna är då cirka 0.2 mm stora. De lever frisimmande och filtrerar växtplankton ur omgivande vatten ytterligare 2-4 veckor (beroende på temperatur). När larverna har ätit upp sig och växt till ca 0.3 mm storlek är de redo att bottenfälla och omvandlas till det vuxna livsstadiet. Larverna föredrar kalkade ytor, och cementerar fast sig på ett skal, sten eller sandkorn. I och med detta förlorar ostronet all rörelseförmåga.

Läs mer om
Livscykeln hos Ostrea edulis

Anatomi

Tvåskaliga blötdjur (Bivalvia) är lateralt ihoptryckta och mjukdelarna skyddas av två låsförsedda skal. De mest tydliga organen som man kan se i ett öppnat ostron är gälarna, slutarmuskeln och matspjälkningskörteln. Beroende på säsong kan också gonaderna vara väl synliga och i förekommande fall under högsommaren kan mantelhålan vara fylld med ostronlarver som genomgår första delen av larvutvecklingen innan de släpps ut i vattnet.